Fröken Berge

För mig betyder snö numera försenade bussar och tåg. Att vänta ute i den råa kylan på en jävla buss. Men idag hade jag tur, fick skjuts av en arbetskompis hela vägen hem! Thank god! 

Och där sitter jag, i bilen och beklagar mig över detta snöoväder som dragigt in.... vips så kommer vi in på ett annat ämne.. sjukhus... och min arbetskompis säger helt plötsligt att han drabbades av cancer för fyra år sen. Här sitter jag i en varm bil och klagar på vädret som en bortskämd unge.... fan vad jag skämdes. 

Då inser man.... världen kretsar inte kring mig. Hur egocentrerad man än försöker låter bli att vara så kan man ju inte hjälpa det. Det är alltid en själv i första hand (nästan uteslutande alltid). Varför??!! Varför ska man behöva höra att nån man känner haft cancer för att vakna upp ur sin egen lilla värld??! Det är sjukt. Man går där insnöad och ser inget annat än sig själv. Om jag fick de bekedet imorrn, att jag fått cancer. Då skulle jag inte vara nöjd med mitt liv so far. Och DET, DET känns jävligt trist. 

Om jag skulle dö imorrn, då vill man ju kunna "go in peace". Hehe. Saker som "Jag är för ung för att dö" och "Det händer inte mig" är inte så intressanta här. För hur mycket jag än blundar för sanningen, att man faktiskt skulle kunna trilla av pinnen imorrn, är det så svårt att acceptera just det, att vad som helst kan hända imorrn, att jag inte riktigt orkar bry mig, sorgligt nog. 

Och egentligen, vem orkar lägga energi på att oroa sig över morgondagen. Ändå är det en sån sak vi männsikor är så otroligt bra på. Oroa oss, alldeles i onödan. För alla dör ju, någon gång. Och skulle jag gå omkring och oroa mig för när det nu skulle bli. Ja, det kan ju knappast kallas för att leva!? 

Jag SKA bli bättre på att leva i nuet. INTE blicka bakåt eller framåt. En dag i taget! Jag ska försöka iaf!! Mer än så kan man ju inte göra! :D 

Bäst: Tränade idag! Hur skönt som helst. :) 

Sämst: -

Ciao så länge...