Vem lurar du?
Vad gör jag egentligen? Vad är det jag håller på med? Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag håller på med eller vad jag gör. Vill så gärna tro att jag vet det, men det gör jag inte. Är de någon som vet vad dom håller på med, egentligen?
När allt bara forsar över en, hur ska man då kunna verka stark??
När man egentligen bara vill ha ens närmsta vän nära, men måste inse att denne är långt borta, hur ska man då ens kunna låtsas?
När tomheten kommer över en och man bara vill falla ihop i någons armar, men inte är säker på om denne kan fånga en, hur ska jag då samla kraft för att ta mig igenom det själv?
Det finns bara ett svar för mig... de gör jag inte. Jag låser in allt i ett litet, litet svart rum inom mig som aldrig borde få öppnas. För när de gör det kommer de ut så mycket mer än det man känt sig hopplös över den närmsta månaden.
Nu är det inte så att jag går runt och känner mig hopplös hela tiden. Utan snarare det faktum att jag nyss flyttat och rumsterat om en hel del i mitt liv. Bitarna som förut satt så intakta inom mig har liksom lite fallit isär och jag vet inte riktigt hur jag ska pussla ihop dom igen. Det finns en del nya bitar att få plats med och jag vet inte riktigt vilka bitar som ska passa var.
Jag gör som många andra, skjuter upp problemen, låser in känslorna eller vad det nu är man handskas med. Det är lättare! Att inte behöva se problemen än att faktiskt behöva ta i tu med dom. Men till sist så brister det. Och det är det jag är så fruktansvärt rädd för, för just nu känns det som ett oändligt svart hål som jag står på avgrunden till, mitt svarta lilla rum, som är till bristningsgränsen fullt och snart kommer svämma över. Helt i onödan, hade jag bara tagit lite i taget så hade det inte blivit så här, som det har blivit så många gånger.
Att man gång på gång sätter sig i samma situation! Så fruktansvärt frustrerande!
Men jag vet att när jag vaknar imorrn kommer jag må betydligt mycket bättre än i detta ögonblick. Jag kommer inte tycka att allt suger. Jag kommer inte bli stressad av minsta grej. För nu har jag tagit i tu med lite av det jobbiga, det lilla svarta rummet med den stora tunga dörren är inte riktigt lika fullt längre.
Det löser sig, på något sett! Kanske inte alltid precis som jag vill, men vad spelar det för roll egentligen?!
Ciao...
