Fröken Berge

Fick en flashback nyss... satt och kollade på en film. En film där allt helt plötsligt bara brakar samman. Och kände hur jag själv började rysa och blev obehaglig till mods. Den där känslan av att-det-här-är-för-bra-för-att-vara-sant. Man liksom känner i hela kroppen hur allt bara kommer gå käpprätt åt h******. Det är det värsta jag vet. Det kommer bara smygande inpå en för att sen sluka en hel och den ljusaste dag blir till ett nattsvart hål man aldrig tror man kommer komma upp ur!
Varför? Varför ska jag behöva känna att jag inte är värd allt jag har?? Varför skulle allt tas ifrån mig??
Det känns som om man räknar ner mot sin egen undergång.
Herr panik och Dr. Ångest far duktigt runt inne i min kropp och bara väntar på att få slita mig i stycken.

Men den tjänsten tänker jag inte ge dom! Jag förtjänar precis allt jag har! Jag har fan (ursäkta svordomen) i mig kämpat för att vara där jag är idag! Och jag tänker INTE släppa taget så lätt.

Tanken på att försvinna ner i den där mörka avgrunden får mig att må illa.
Och bara genom att tänka på det inser jag att jag inte tänker låta mig själv hamna där.
Inte en chans att Herr P och Dr. Å ska få mumsa på mig tills jag inte vet vem jag är!
Nej tack! Jag har annat bättre för mig!
Sådeså!

Imorrn blir det Riga! Inte har jag tid för sånt här trams!
Packa, packa, packa.
Kom ihåg de 4 P:en. Piljetter, pass, pengar, piller!!
Genast skiner solen i mitt lilla vardagsrum igen! Inga mörka moln syns till (dom har jag bundit fast i garderoben och tänker aldrig mer släppa lös..)!
Riga here I come! :D

Natti natti